Om Gud, ”den goda skapelsen” och ”den fria viljan” – en kort-kort teodicé.

Funderade lite på det enda direkta argument som talar för ateism, nämligen det dysteleologiska argumentet. Detta argument torde vara fundamentet för en ateistisk livsåskådning. Principen kanske klargörs allra tydligast av filosofen Bertrand Russel. Han (och en mängd andra filosofer med honom) hävdar:

1. att företrädare för det teleologiska argumentet (dvs. the argument from design) bedriver systematisk selektion av data och gör alltså inte upp med, eller ignorerar helt och hållet det som talar emot eller också det vi, för enkelhetens skull, kallar ”det onda” (inspirerat av bl a David Hume).
2. Den dysteleologiska hållningen hävdar att vi genom att bara uppmärksamma teleologins subjektivitet kan vi sluta oss till att det inte finns en gud. Detta av 2 skäl: Antingen är världen inte alls skapad med en god intention (för varför skulle en eller flera gudar tillåta ondska, eller det faktum att världen är full av fällor i form av sjukdomar, naturkatastrofer osv.) eller så är de påstådda högre makternas ”ofelbara” skapelse inte alls ofelbar eftersom världen uppenbarligen är ofullkomlig. Men om dessa högre makter inte är ofelbara så förtjänar de därmed inte vår dyrkan. Oavsett hur man ser på saken, om man tar världen på allvar hamnar man oundvikligen, aposteriori i en ateistisk livsåskådning.

Så har jag förstått att resonemanget fungerar…grovt grovt grovt grovt förenklat. På punkt 1 kan jag inget annat göra än att acceptera anspråkets premisser. Det teleologiska argumentet tilsammans med det kosmologiska och ontologiska är vad som kallas ”a scottish verdict”, inte bevisat. Att redogöra för Guds existens genom det ontologiska, kosmologiska och/eller teleologiska argumentet leder verkligen inte till att Guds existens kan bevisas.

Vad gäller det andra argumentet skulle jag inte vilja underkänna det i sin helhet. Det är ett bra argument som utifrån sina premisser följer en logisk bana. Vad jag skulle vilja föreslå är att vi håller kvar argumentet i sin helhet men justerar premisserna en aning. Dvs. jag skulle vilja introducera tanken på en ofelbar Gud som skapar en ofullkomlig värld.

Varför skulle en Gud som är ofelbar vilja skapa en ofullkomlig värld? För att börja nysta i detta måste vi reflektera kring vad vi menar med en fullkomlig värld. Jag är överygad om att vi alla ser likartade scenarion när vi föreställer oss denna fullkomlighet så jag tänker för omfattningens skull inte ge exempel. Men när vi nu talar om fullkomligheten så kan vi väl upphålla oss vid människan som agent i tillvaron.

En ”fullkomlig värld” är en där ondskan inte har något grepp, konsekvens eller ontologisk funktion. Men hur påverkar detta den fria viljan? För att vi ska kunna leva i en fullkomlig värld måste vi ju fortfarande på något sätt ha möjligheten till att kunna göra fria val – annars vore ju inte världen fullkomlig. Som individer, ja t.o.m. som människor i kollektiva sammanhang uppskattar vi och värnar vi om vår fria vilja. Val har konsekvenser – enkel orsak verkan. Dessa konsekvenser kommer att påverka människor i vår omgivning och/eller oss själva. Om en fullkomlig värld, där ondska inte längre är ett medvetet val, skall gestaltas måste den per definition inskränka vår frihet att välja. Kan det vara så att ondska därför är en viktig förutsättnig för vår fria vilja?

Jag undrar om den fria vilja därför har en djupare betydelse än vad vi egentligen ger den, särskilt också i teologiskt hänseende. Att leva i en ofullkomlig värld är priset du och jag får betala för vår fria vilja – men det är också priset Gud betalar. För med vår fria vilja kan vi själva säga Ja eller Nej, utan påtryckningar. En ofullkomlig värld, skapad av en fullkomlig Gud – som fortfarande skapar – är en värld i vilken vi kan utnyttja och bruka vår fria vilja. Frågan är: vill vi ta emot den?

Explore posts in the same categories: Reflektioner

Tags: ateism, Filosofi, teleologi, teodicé

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.