Andlig klarsyn genom den trånga porten.

Någon har sagt att det kortaste avståndet mellan tro & otro är 30cm. Vad betyder det? Jo, 30cm är avståndet mellan hjärna och hjärta, 30cm mellan tro och otro. Jag kan ta in tron i huvudet, jag kan vrida och vända på det, belysa det på olika sätt. Jag kan med hjälp av intellektet kanske förstå hur tron fungerar och hur den kan ta sig uttryck. Men tror gör jag tillslut inte med huvudet. Nej, tron sitter i själva verket någon annanstans, närmare bestämt bara trettio centimeter längre ner – i hjärtat. Det är där trons ljus tänds, det är där Den Helige Ande vill vara och byta ut våra gamla hjärtan till just Ande. Precis som med kärleken, precis som med Kristus på förklaringsberget är tron någonting som har sin grund och sitt liv i hjärtats allra innersta kammare.

 

Detta betyder naturligtvis inte att vi inte ska använda oss av våra resurser som vi har mellan öronen. Det är livsviktigt och en självklarhet. Därför människan är en fantastisk varelse. Hon har fått alla möjligheter att med hjälp av kropp och sinne skapa sig en god tillvaro. Människan är överlag kreativ, ihärdig och intelligent. Det är få saker hon inte utforskar och hon gör nya insikter varje dag. Men trots allt detta goda som hon är förmögen till kan hon fortfarande inte leva i harmoni med människor i sin omgivning och med Gud. Om människan överlag är en kreativ varelse när det gäller mänsklighetens bästa, så är det ingenting mot hur kreativ hon kan vara när det handlar om att utföra de mest grymma och omänskliga handlingar och engagera sig i det som bara gynnar den enskilde individen.

 

Det är denna typ av kreativitet som ställer sig i vägen för sanna relationer, en kreativitet grundad i rädsla som inte har förmåga att ta emot sin nästa som en gåva, utan betraktar henne som just främling. Någon att misstänka, någon att frukta, någon som kan utgöra ett möjligt hot mot mig och mina livsval. Kanske är det så att förnuftet intalar mig att det bara är ”klokt” att vara på sin vakt inför främlingen, ”man vet ju aldrig”.

 

Och på sätt och vis kan man säga att förnuftet har rätt. Att söka sanna relationer kommer med sitt pris. Att söka sanna relationer med människor – ja även en sann relation med Gud kräver att jag vågar ge av mig själv samtidigt som jag låter någon in på bara livet. Det kräver att jag vågar vandra den vägen som gör en nästa av en främling. Att jag vågar vandra den vägen som bekräftar att Gud är livets Gud, kärlekens och rättvisans Gud och naturligtvis frälsningens Gud. Det kräver att jag öppnar mitt hjärta – att jag liksom drar ner det jag har i huvudet till hjärtat. Det är en resa förnuftet kanske gärna inte gör.

 

Jesus bjuder in oss till att vandra med honom på den resan. Denna resa behöver egentligen inte vara särskilt lång, men den är inte nödvändigtvis bekväm. I själva verket är denna resa vi bjuds in till bara 30cm lång. Ändå kan den ta en livstid att vandra och kommer kräva att vi förvandlas på den vägen. Därför, Jesus säger i Matt. 7:13 ”Gå in genom den trånga porten” som en direkt uppmaning till den som vill följa honom. Det är att våga konfronteras med en sann Gud som önskar byta ut det tröstlösa hjärtat mot ett som är ande och liv. Ett hjärta som vågar ta emot Honom och som vågar ta emot främlingen som en nästa. Ett hjärta som förvandlar hur vi ser på saker och ting. Ett som har förmågan att låta oss se klart och tydligt denna världs behov efter sann relation – efter sann räddning. Detta genom att följa den väg som är Jesus.

 

Det är Jesus som är den trånga porten. Och den porten måste få vara trång, för att våga vandra den vägen är att kämpa och hålla fast vid precis det som Paulus talar om i Rom. 8:14: ”Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen.”

Vägen genom den trånga porten är inte fruktans väg, det är inte misstänkliggörandets- eller opålitlighetens väg.  Men det är den väg som är bred och den port som är vid. Och vad menar Jesus med detta?

 

Jo, Jesus kritiserar detta val av den enkla anledningen att den resan genom livet vägrar acceptera att någonting är fel i vår relation till varandra och Gud. Det är en väg som ställer sig fullkomligt likgiltig, en väg som hellre ser att jag stoppar huvudet i sanden och låter allting gå sin gilla gång så länge det bara inte påverkar mig, min frihet, min lycka, mina privilegier. Det är därför lustigt att den trånga porten kommer att vidga hjärtats blick ut över världen, medan den vida porten och den breda vägen i sin tur kommer att göra allting som står i dess makt för att hålla hjärtat stängt.

 

Att ha andlig klarsyn är därför att lära sig att se världen genom Kristi ögon. Det är att lära sig att se att där världen ser någon som är annorlunda ser Jesus en nästa, för det är ju faktiskt så att Jesus kommer till oss som den som är radikalt annorlunda – ingen är eller har varit som han. Det är att lära sig se en chans till nåd där världen ser straff, för det är ju så att Jesus offrade sig själv för vår skull. Det är att lära sig att rikta hjärtats blick mot Jesus och evangeliet om honom.

 

Därför är det så viktigt att vandra igenom den trånga porten. Den porten vill justera min syn på världen, på min nästa och på Gud. Det är ett ställningstagande mot denna världs orättvisor och ofullkomlighet. Det är ett ställningstagande för främlingen som min nästa. Det är att låta Gud bli ”Vår Fader” – eller ”Abba” som Paulus säger i episteltexten och därmed vara arvingar tillsammans med Kristus. Det är att få andlig klarsyn.

 

 

 

 

 

 

 

Utforska inlägg i samma kategori: Reflektioner

Etiketter Andlig klarsyn, Evangelium, Frälsning, Jesus, kristendom, religion, tro

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.