Mer synd och mindre flum!

Rubriken syftar på den artikel Ann Heberlein publicerade i Kyrkans Tidning i torsdags den 14/8 och som sammanfattades i Dagen. Nu har den proverbiala sista droppen fått bägaren att rinna över. Heberlein har fått nog av Svenska Kyrkans anlag att “stryka medhårs” på bekostnad av att predika Guds Ord och understryka människans synd. Vidtagande åtgärd? Heberlein gör slut.

Det är “änna” ett underligt beteende från någon som Heberlein. Att hon har problem med Svenska Kyrkans prioriteringar är en sak (och kanske någonting som stämmer), men att hantera det på detta sätt är för mig en gåta. En kristens förhållande till sin kyrka (dvs. Kristi Kyrka) kan i princip jämföras med andra förhållanden av intimare art. Det handlar om att ge och ta, i ett förhållande måste man söka kompromiss och en smula diplomati. Att bara identifiera respektives brister för att sedan bestämma sig för att avsluta förhållandet känns föga kompromissande eller diplomatiskt. Det finns med andra ord ingen som helst ambition att söka en lösning som främjar ömsesidighet vilket kan föra med sig en djupare respekt och kärlek för varandra.

Heberlein vill påstå att det inte finns någon som helst anledning att söka en sådan debatt som kan främja ett nytt och djupare förhållande, eftersom hon resolut avfärdar SvK präster som negligerande och ointresserade av någon som henne. Om detta är sant är det inget annat än en tragedi! För det vill jag klargöra här och nu, jag håller med Heberlein om att SvK präster är genom sitt ämbete skyldiga att förkunna Herrens ord genom välreflekterad, teologiskt oantastlig och uppbygglig homilia. Detta sker endast genom att peka på människans oförmåga att själv ta sig ur syndens bojor för att sedemera peka på korset och den tomma graven. Att bekänna våra synder inför Herren varje söndag är en väsentlig del i Gudstjänsten, vilka ska avlösas dock också problematiseras genom predikan, så att vi kan gå ur kyrkan på söndagsförmiddagen rustade att möta en ny vecka, rustade att möta våra medmänniskor, rustade att konfrontera synden. 

Sedan tänker jag inte heller obstinera kring Heberleins kritik av utbildningen, jag delar hennes åsikter och tackar Gud för att jag har lagt om min egen. Det kommer ta 2år längre än jag räknade med att bli prästvigd, men det har jag så mycket nytta av i kommande ämbetsposition.

Vad som stör mig med Haberleins handling är att den förefaller vara ”den enklaste vägen”. Det är så lätt att bara se på medan skeppet sjunker för att sedan vända ryggen till. Visst, så kan vi göra, men vad är det för kyrka? Vad är det för kristen som bara kan se på? Är vi inte kallade till att vara ett heligt folk? Så tänds då av helig vrede över vad du ser och hör och håll linjen! Men detta är förstås inte lätt, det kommer kräva offer och strid. Ja, man kan rent ut av dra paraleller till filmen 300 (som för övrigt var röten, men det spelar ingen roll för liknelsen). Är det inte vår och Heberleins uppgift att som kung Leonidas och hans trogna 300 soldater hålla stånd när alla andra sviker? Är det inte vi som får ta på oss uppgiften att visa vad kyrka är och vad den inte är? Är det inte vår plikt som Kristi stridsmän? Hur kan vi då ens komma på tanken att överge vår kyrka i händerna på de som hellre ser att vi gullar med vuxna människor som de vore spädbarn och söker medias uppmärksamhet? Är inte det ett ännu större svek än att “flumma till det”?

Vill Heberlein ha mindre flum och mer att bita i så tänker jag tillgodose: Detta är ett falla av lättja. Lättja inför tanken på att strid kostar, på att strid strid tvingar till uppoffringar. Det är helig strid vi är kallade till både utanför och innanför kyrkans väggar. Vi är många som delar dina bekymmer, Heberlein. Men din plats är här hos oss, vi behöver dig, kapitulera inte utan sök oss som vi söker dig. Tillsammans kan vi visa varför Kristi Kyrka behövs i denna värld, varför den behövs i Sverige. Du har rätt när du oroas över SvK ängslighet, för när Kyrkan tummar på sin teologiska hederlighet och byter ut den mot “flum” – vad behövs den då till?

Utforska inlägg i samma kategori: Reflektioner

Etiketter Heberlein, Kyrka, Svenska Kyrkan, Teologi

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.