En lättnadens suck!

Publicerat januari 11, 2009 av Jacob
Kategorier: Uncategorized

Tags: , ,

Tack och lov, hon är tillbaka!

Annonser

Sanningens krav och skyldigheter

Publicerat oktober 24, 2008 av Jacob
Kategorier: predikounderlag, Uncategorized

Tags: , , , ,

Predikade för en tid sedan (närmare bestämt den 18:e sönd. ef. tref.) över vad Petrus säger till rådet i Apostlagärningarna 5:29 och fick ut vissa tankar jag skulle vilja dela med mig av. Petrus säger: ”man måste lyda Gud mer än människor”. Detta är ett mycket intressant och laddat begrepp, för vad är det Petrus säger, vad är det en kristen menar med ett sådant uttalande? Vad menar jag med ett sådant uttalande?

 

Uttrycket ”Man måste lyda Gud mer än människor” är inte helt enkelt. Taget ur sitt sammanhang skulle man ju kunna legitimera vilket beteende eller vilka handlingar som helst så länge som man hävdar att det är Guds vilja. Så har också Guds ord missbrukats genom tiderna och missbrukas fortfarande. Nej, att lyda Gud mer än människor förutsätter, precis som Jesus uppmanar oss som vill lyssna till hans undervisning och liknelser, att vi är utrustade med ögon att se med och öron att höra med. Dvs. Guds ord, Guds avsikter med sin skapelse och med sin människa kan vandra förbi oss utan att vi tar någon som helst notis om det när vi inte spetsar trons öron och fokuserar trons blick.

 

För så är det med Guds vilja, att den inte alltid går hand i hand med min egen. Min vilja och Guds vilja är inte alltid på samma våglängd. Guds vilja, att jag ska ha ögon att se med och öron att höra med, kan tvinga mig att se det jag kanske inte vill se eller höra det jag inte vill höra. Att lyssna till Guds röst kan vara smärtsamt för min egen vilja, den får liksom ta ett steg tillbaka, ja t.o.m. kanske ges upp helt och hållet.

 

Att lyssna till Guds röst och agera därefter ger inga som helst garantier för ett bättre och lyckligare liv. Det vet Petrus som i Apg. 5:27-32 riskerar sitt eget liv för det fantastiska han har blivit kallad till att göra. Som kristen är jag inte nödvändigtvis kallad till ett lyckligt liv. Som kristen är jag kallad till att lyssna till Guds röst, en röst som kräver att jag tar på mig en tjänares roll. Denna röst garanterar inte lycka och framgång i en värld som inte tar emot Kristus som sin frälsare. Kallelsen garanterar snarare lidande och offer än något annat, men med en viktig, livsviktig, ingrediens – sanning.

 

Detta är garantin du och jag får genom Guds löften i hans son Jesus Kristus. Detta är kraften i vilken den Helige Ande tänder hjärtat i helig eld. Det var sanningen som förmådde Petrus att ställa sig framför rådet och säga att ”Man måste lyda Gud mer än människor”.

 

För så är det med sanningen, att den inte behöver använda sig av tvång eller våld för att få fäste i en människa. Eller snarare, sanningen kan inte använda sig av våld och tvång – för då är det inte sanning. En värld som bevarar fred genom hot om våld är en värld som lever på en lögn.  Därför är att lyda Gud mer än människor ett fredens och fridens uttryck. Fullkomlig lydnad till Guds ord är att lära sig lyssna, ta på sig en tjänares roll och ge upp alla illusioner om makt och kontroll. För precis som Jesus säger i Johannesevangeliets 8:e kapitel: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.”

 

Att lyssna i tro är att låta sig få ta del av sanningens ord. Och det är här vi möter en av Kristi liknelser hos Matteus 13:44-46. För precis som jag sa tidigare att Guds ord kan ha förmågan att vandra förbi oss när vi inte spetsar trons öron och fokuserar trons blick, talar Jesus om himmelriket som pärla. Kanske kan vi föreställa oss hur denne köpman som Jesus talar om varje dag under många, många år letat och letat efter denna speciella pärla. Som köpman måste han vara insatt och välinformerad så han vet var han ska söka. Synen måste vara skärpt så att han kan skilja de riktigt värdefulla från de alldagliga. Hans hörsel måste vara uppmärksam på vad som sägs bland andra handlare på marknader. Han har kanske sett det mesta och gjort sig något av en karriär. När han plötsligt en dag ser någonting han tidigare inte sett. Detta är ingen pärla vilken som helst, det finns ingenting i världen som är så värdefullt som det han just nu håller i sin hand. Alla värdesaker bleknar i jämförelse.

 

Och det är dessa gåvor Jesus vill ge oss genom att utrusta oss i sina liknelser.

 

För det är detta som krävs av oss, att vi känner igen det som är värt mer än allt guld, än alla rikedomar denna världen kan erbjuda och locka med. För precis som det står i den 19:e psaltarpsalmen ”Herrens stadgar är sanna, de är alla rättfärdiga, mer åtråvärda än guld, än rent guld i mängd.”, så är det just sanningen som är det mest värdefulla vi människor kan söka, sanningen om Gud och Hans son Jesus Kristus.

 

Sanningen tvingar sig inte på, det behöver den inte, det kan den inte. Sanningen föder vishet och förtröstan på Jesus som världens frälsare. Sanningen kräver att jag lyder Gud mer än människor, för när jag tummar på Guds vilja istället för min egen gör jag mig min egen sanning. Och när jag gör mig min egen sanning kommer jag göra allt för att inte låta den krossas. Då stänger jag trons ögon och vill inte längre lyssna i tro – då förblir pärlan bara en vanlig pärla, Ordet blir som vilka andra ord som helst och skatten som är himmelriket går jag miste om.

 

Därför vill jag avsluta med vad visheten ropar i ordspråksbokens 8:e kapitel: ”Ty den som finner mig finner livet och vinner Herrens välbehag. Men den som försmår mig skadar sig själv, de som hatar mig älskar döden.”

 

Att lyda Gud mer än människor är en utmaning för varje kristen, i en värld som inte känner Hans Ande eller Hans son Kristus. Därför är vi kallade till kyrkan, att vara kyrka och lära oss spetsa trons öron och fokusera trons blick så att Guds sanning får ta plats i våra hjärtan.

Mer synd och mindre flum!

Publicerat augusti 15, 2008 av Jacob
Kategorier: Reflektioner

Tags: , , ,

Rubriken syftar på den artikel Ann Heberlein publicerade i Kyrkans Tidning i torsdags den 14/8 och som sammanfattades i Dagen. Nu har den proverbiala sista droppen fått bägaren att rinna över. Heberlein har fått nog av Svenska Kyrkans anlag att ”stryka medhårs” på bekostnad av att predika Guds Ord och understryka människans synd. Vidtagande åtgärd? Heberlein gör slut.

Det är ”änna” ett underligt beteende från någon som Heberlein. Att hon har problem med Svenska Kyrkans prioriteringar är en sak (och kanske någonting som stämmer), men att hantera det på detta sätt är för mig en gåta. En kristens förhållande till sin kyrka (dvs. Kristi Kyrka) kan i princip jämföras med andra förhållanden av intimare art. Det handlar om att ge och ta, i ett förhållande måste man söka kompromiss och en smula diplomati. Att bara identifiera respektives brister för att sedan bestämma sig för att avsluta förhållandet känns föga kompromissande eller diplomatiskt. Det finns med andra ord ingen som helst ambition att söka en lösning som främjar ömsesidighet vilket kan föra med sig en djupare respekt och kärlek för varandra.

Heberlein vill påstå att det inte finns någon som helst anledning att söka en sådan debatt som kan främja ett nytt och djupare förhållande, eftersom hon resolut avfärdar SvK präster som negligerande och ointresserade av någon som henne. Om detta är sant är det inget annat än en tragedi! För det vill jag klargöra här och nu, jag håller med Heberlein om att SvK präster är genom sitt ämbete skyldiga att förkunna Herrens ord genom välreflekterad, teologiskt oantastlig och uppbygglig homilia. Detta sker endast genom att peka på människans oförmåga att själv ta sig ur syndens bojor för att sedemera peka på korset och den tomma graven. Att bekänna våra synder inför Herren varje söndag är en väsentlig del i Gudstjänsten, vilka ska avlösas dock också problematiseras genom predikan, så att vi kan gå ur kyrkan på söndagsförmiddagen rustade att möta en ny vecka, rustade att möta våra medmänniskor, rustade att konfrontera synden. 

Sedan tänker jag inte heller obstinera kring Heberleins kritik av utbildningen, jag delar hennes åsikter och tackar Gud för att jag har lagt om min egen. Det kommer ta 2år längre än jag räknade med att bli prästvigd, men det har jag så mycket nytta av i kommande ämbetsposition.

Vad som stör mig med Haberleins handling är att den förefaller vara ”den enklaste vägen”. Det är så lätt att bara se på medan skeppet sjunker för att sedan vända ryggen till. Visst, så kan vi göra, men vad är det för kyrka? Vad är det för kristen som bara kan se på? Är vi inte kallade till att vara ett heligt folk? Så tänds då av helig vrede över vad du ser och hör och håll linjen! Men detta är förstås inte lätt, det kommer kräva offer och strid. Ja, man kan rent ut av dra paraleller till filmen 300 (som för övrigt var röten, men det spelar ingen roll för liknelsen). Är det inte vår och Heberleins uppgift att som kung Leonidas och hans trogna 300 soldater hålla stånd när alla andra sviker? Är det inte vi som får ta på oss uppgiften att visa vad kyrka är och vad den inte är? Är det inte vår plikt som Kristi stridsmän? Hur kan vi då ens komma på tanken att överge vår kyrka i händerna på de som hellre ser att vi gullar med vuxna människor som de vore spädbarn och söker medias uppmärksamhet? Är inte det ett ännu större svek än att ”flumma till det”?

Vill Heberlein ha mindre flum och mer att bita i så tänker jag tillgodose: Detta är ett falla av lättja. Lättja inför tanken på att strid kostar, på att strid strid tvingar till uppoffringar. Det är helig strid vi är kallade till både utanför och innanför kyrkans väggar. Vi är många som delar dina bekymmer, Heberlein. Men din plats är här hos oss, vi behöver dig, kapitulera inte utan sök oss som vi söker dig. Tillsammans kan vi visa varför Kristi Kyrka behövs i denna värld, varför den behövs i Sverige. Du har rätt när du oroas över SvK ängslighet, för när Kyrkan tummar på sin teologiska hederlighet och byter ut den mot ”flum” – vad behövs den då till?

Om frihet och jämlikhet.

Publicerat juli 15, 2008 av Jacob
Kategorier: Reflektioner

Tags: , ,

Begreppet frihet intresserar mig uppenbarligen en del för tillfället. Vart jag än vänder mig i allmänna debatter tycker jag mig höra begrepp som ”frihet” och ”jämlikhet” kastas om vartannat. Dessa begrepp tycks vara några av de främsta värden – ja för att inte säga dygder – vi faktiskt uppskattar. Men VAD är det vi uppskattar med dessa begrepp? För att göra saken tydligare: hur kommer det sig att det verkar råda en allmän uppfattning om att dessa begrepp är självtolkande?

Om man ska ge sig på en politisk karriär bör man ta utgångspunkten för sitt arbete utifrån det som främjar folkets frihet OCH jämlikhet. Och det låter ju fint, men jag vill därför understryka vad det var jag skrev ovan. Om vi talar om frihet vilken inte är självtolkande , vilken eller vad för slags frihet är det vi då förutsätter? Och om vi pratar om jämlikhet som inte heller är självtolkande, vilken eller vad för slags jämlikhet är det vi pratar om? Var och hur förankrar vi dessa begrepp? Vem eller vad ställer upp och kvalificerar frihet och jämlikhet? Och varför?  Det torde vara en truism i grundläggande politisk teori att de båda begreppen i grund och botten inte är kompatibla – kanske är de snarare varandras motsatser. Låt oss titta lite närmare på det.

Det ter sig som så att vi i dagens moderna samhälle slår vakt om vår individualitet vilken vi definierar vara en av frukterna av just vår frihet. Friheten att vara sin egen oberoende inflytande utifrån. Friheten att leva sitt liv efter egna önskningar, drömmar och mål. Samtidigt vill vi ju att alla andra ska ha samma möjligheter till frihet som oss själva och njuta av samma rättigheter. Därmed önskan om ett jämlikt samhälle.

Men nu uppstår det ett litet problem. Jämlikhet, om det överhuvudtaget ska bli tal om någon betydelsefull, kräver att jag avstår något från min frihet. Detta eftersom människor har olika förutsättningar, redskap och möjligheter att utnyttja sin frihet. Dvs. vi kan inte eftersträva jämlikhet om vi inte vid något tillfälle, någonstans gör avkall på en eller fler aspekter av vår frihet. Men om vi förväntas göra avkall på frihet, då kan vi väl inte hävda lika övertygande att vi har den kvar? Eller?

Jag upplever det som om att själva principen ”frihet och jämlikhet” är fullkomligt begripligt rent formellt, men som något obskyrt och oförenligt i praktiken, åtminstonde om dessa begrepp betraktas vara självtolkande. För hur skulle detta faktiskt se ut? Jag föreställer mig ett samhälle där ett antal individer är bundna till ändlösa förhandlingar om att garantera varandra den största formen av ”säkerhet” samtidigt som man är ointresserad att låta besluten påverka sin egen personliga frihet. Vad gör detta med relationen mellan stat och samhälle? Finns det en mening att ställa frågor om samhällets gemensamma strävan? Nej, det tycks inte så. För hur skulle ett samhälle kunna ha en gemensam strävan, som i sin tur måste grunda sig på något av en jämlik basis, när man är ointresserad att offra något av sin frihet?

Vad tycker ni?

Andlig klarsyn genom den trånga porten.

Publicerat juli 15, 2008 av Jacob
Kategorier: Reflektioner

Tags: , , , , , ,

Någon har sagt att det kortaste avståndet mellan tro & otro är 30cm. Vad betyder det? Jo, 30cm är avståndet mellan hjärna och hjärta, 30cm mellan tro och otro. Jag kan ta in tron i huvudet, jag kan vrida och vända på det, belysa det på olika sätt. Jag kan med hjälp av intellektet kanske förstå hur tron fungerar och hur den kan ta sig uttryck. Men tror gör jag tillslut inte med huvudet. Nej, tron sitter i själva verket någon annanstans, närmare bestämt bara trettio centimeter längre ner – i hjärtat. Det är där trons ljus tänds, det är där Den Helige Ande vill vara och byta ut våra gamla hjärtan till just Ande. Precis som med kärleken, precis som med Kristus på förklaringsberget är tron någonting som har sin grund och sitt liv i hjärtats allra innersta kammare.

 

Detta betyder naturligtvis inte att vi inte ska använda oss av våra resurser som vi har mellan öronen. Det är livsviktigt och en självklarhet. Därför människan är en fantastisk varelse. Hon har fått alla möjligheter att med hjälp av kropp och sinne skapa sig en god tillvaro. Människan är överlag kreativ, ihärdig och intelligent. Det är få saker hon inte utforskar och hon gör nya insikter varje dag. Men trots allt detta goda som hon är förmögen till kan hon fortfarande inte leva i harmoni med människor i sin omgivning och med Gud. Om människan överlag är en kreativ varelse när det gäller mänsklighetens bästa, så är det ingenting mot hur kreativ hon kan vara när det handlar om att utföra de mest grymma och omänskliga handlingar och engagera sig i det som bara gynnar den enskilde individen.

 

Det är denna typ av kreativitet som ställer sig i vägen för sanna relationer, en kreativitet grundad i rädsla som inte har förmåga att ta emot sin nästa som en gåva, utan betraktar henne som just främling. Någon att misstänka, någon att frukta, någon som kan utgöra ett möjligt hot mot mig och mina livsval. Kanske är det så att förnuftet intalar mig att det bara är ”klokt” att vara på sin vakt inför främlingen, ”man vet ju aldrig”.

 

Och på sätt och vis kan man säga att förnuftet har rätt. Att söka sanna relationer kommer med sitt pris. Att söka sanna relationer med människor – ja även en sann relation med Gud kräver att jag vågar ge av mig själv samtidigt som jag låter någon in på bara livet. Det kräver att jag vågar vandra den vägen som gör en nästa av en främling. Att jag vågar vandra den vägen som bekräftar att Gud är livets Gud, kärlekens och rättvisans Gud och naturligtvis frälsningens Gud. Det kräver att jag öppnar mitt hjärta – att jag liksom drar ner det jag har i huvudet till hjärtat. Det är en resa förnuftet kanske gärna inte gör.

 

Jesus bjuder in oss till att vandra med honom på den resan. Denna resa behöver egentligen inte vara särskilt lång, men den är inte nödvändigtvis bekväm. I själva verket är denna resa vi bjuds in till bara 30cm lång. Ändå kan den ta en livstid att vandra och kommer kräva att vi förvandlas på den vägen. Därför, Jesus säger i Matt. 7:13 ”Gå in genom den trånga porten” som en direkt uppmaning till den som vill följa honom. Det är att våga konfronteras med en sann Gud som önskar byta ut det tröstlösa hjärtat mot ett som är ande och liv. Ett hjärta som vågar ta emot Honom och som vågar ta emot främlingen som en nästa. Ett hjärta som förvandlar hur vi ser på saker och ting. Ett som har förmågan att låta oss se klart och tydligt denna världs behov efter sann relation – efter sann räddning. Detta genom att följa den väg som är Jesus.

 

Det är Jesus som är den trånga porten. Och den porten måste få vara trång, för att våga vandra den vägen är att kämpa och hålla fast vid precis det som Paulus talar om i Rom. 8:14: ”Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen.”

Vägen genom den trånga porten är inte fruktans väg, det är inte misstänkliggörandets- eller opålitlighetens väg.  Men det är den väg som är bred och den port som är vid. Och vad menar Jesus med detta?

 

Jo, Jesus kritiserar detta val av den enkla anledningen att den resan genom livet vägrar acceptera att någonting är fel i vår relation till varandra och Gud. Det är en väg som ställer sig fullkomligt likgiltig, en väg som hellre ser att jag stoppar huvudet i sanden och låter allting gå sin gilla gång så länge det bara inte påverkar mig, min frihet, min lycka, mina privilegier. Det är därför lustigt att den trånga porten kommer att vidga hjärtats blick ut över världen, medan den vida porten och den breda vägen i sin tur kommer att göra allting som står i dess makt för att hålla hjärtat stängt.

 

Att ha andlig klarsyn är därför att lära sig att se världen genom Kristi ögon. Det är att lära sig att se att där världen ser någon som är annorlunda ser Jesus en nästa, för det är ju faktiskt så att Jesus kommer till oss som den som är radikalt annorlunda – ingen är eller har varit som han. Det är att lära sig se en chans till nåd där världen ser straff, för det är ju så att Jesus offrade sig själv för vår skull. Det är att lära sig att rikta hjärtats blick mot Jesus och evangeliet om honom.

 

Därför är det så viktigt att vandra igenom den trånga porten. Den porten vill justera min syn på världen, på min nästa och på Gud. Det är ett ställningstagande mot denna världs orättvisor och ofullkomlighet. Det är ett ställningstagande för främlingen som min nästa. Det är att låta Gud bli ”Vår Fader” – eller ”Abba” som Paulus säger i episteltexten och därmed vara arvingar tillsammans med Kristus. Det är att få andlig klarsyn.

 

 

 

 

 

 

 

Om Gud, ”den goda skapelsen” och ”den fria viljan” – en kort-kort teodicé.

Publicerat juli 7, 2008 av Jacob
Kategorier: Reflektioner

Tags: , , ,

Funderade lite på det enda direkta argument som talar för ateism, nämligen det dysteleologiska argumentet. Detta argument torde vara fundamentet för en ateistisk livsåskådning. Principen kanske klargörs allra tydligast av filosofen Bertrand Russel. Han (och en mängd andra filosofer med honom) hävdar:

  1. att företrädare för det teleologiska argumentet (dvs. the argument from design) bedriver systematisk selektion av data och gör alltså inte upp med, eller ignorerar helt och hållet det som talar emot eller också det vi, för enkelhetens skull, kallar ”det onda” (inspirerat av bl a David Hume).
  2. Den dysteleologiska hållningen hävdar att vi genom att bara uppmärksamma teleologins subjektivitet kan vi sluta oss till att det inte finns en gud. Detta av 2 skäl: Antingen är världen inte alls skapad med en god intention (för varför skulle en eller flera gudar tillåta ondska, eller det faktum att världen är full av fällor i form av sjukdomar, naturkatastrofer osv.) eller så är de påstådda högre makternas ”ofelbara” skapelse inte alls ofelbar eftersom världen uppenbarligen är ofullkomlig. Men om dessa högre makter inte är ofelbara så förtjänar de därmed inte vår dyrkan. Oavsett hur man ser på saken, om man tar världen på allvar hamnar man oundvikligen, aposteriori i en ateistisk livsåskådning.

Så har jag förstått att resonemanget fungerar…grovt grovt grovt grovt förenklat. På punkt 1 kan jag inget annat göra än att acceptera anspråkets premisser. Det teleologiska argumentet tilsammans med det kosmologiska och ontologiska är vad som kallas ”a scottish verdict”, inte bevisat. Att redogöra för Guds existens genom det ontologiska, kosmologiska och/eller teleologiska argumentet leder verkligen inte till att Guds existens kan bevisas.

Vad gäller det andra argumentet skulle jag inte vilja underkänna det i sin helhet. Det är ett bra argument som utifrån sina premisser följer en logisk bana. Vad jag skulle vilja föreslå är att vi håller kvar argumentet i sin helhet men justerar premisserna en aning. Dvs. jag skulle vilja introducera tanken på en ofelbar Gud som skapar en ofullkomlig värld.

Varför skulle en Gud som är ofelbar vilja skapa en ofullkomlig värld? För att börja nysta i detta måste vi reflektera kring vad vi menar med en fullkomlig värld. Jag är överygad om att vi alla ser likartade scenarion när vi föreställer oss denna fullkomlighet så jag tänker för omfattningens skull inte ge exempel. Men när vi nu talar om fullkomligheten så kan vi väl upphålla oss vid människan som agent i tillvaron.

En ”fullkomlig värld” är en där ondskan inte har något grepp, konsekvens eller ontologisk funktion. Men hur påverkar detta den fria viljan? För att vi ska kunna leva i en fullkomlig värld måste vi ju fortfarande på något sätt ha möjligheten till att kunna göra fria val – annars vore ju inte världen fullkomlig. Som individer, ja t.o.m. som människor i kollektiva sammanhang uppskattar vi och värnar vi om vår fria vilja. Val har konsekvenser – enkel orsak verkan. Dessa konsekvenser kommer att påverka människor i vår omgivning och/eller oss själva. Om en fullkomlig värld, där ondska inte längre är ett medvetet val, skall gestaltas måste den per definition inskränka vår frihet att välja. Kan det vara så att ondska därför är en viktig förutsättnig för vår fria vilja?

Jag undrar om den fria vilja därför har en djupare betydelse än vad vi egentligen ger den, särskilt också i teologiskt hänseende. Att leva i en ofullkomlig värld är priset du och jag får betala för vår fria vilja – men det är också priset Gud betalar. För med vår fria vilja kan vi själva säga Ja eller Nej, utan påtryckningar. En ofullkomlig värld, skapad av en fullkomlig Gud – som fortfarande skapar – är en värld i vilken vi kan utnyttja och bruka vår fria vilja. Frågan är: vill vi ta emot den?

Om frihet i och genom Kristus

Publicerat juni 24, 2008 av Jacob
Kategorier: Reflektioner

Tags: , , , ,

 

Nu har det varit midsommar vilket innebär att vi går mörkare kvällar tillmötes trots att somaren knappt kommit igång. Söndagens tema har varit ”Den Högstes profet” vilken syftar till Johannes Döparens verksamhet och jag kan inte låta bli att fundera över människans frihet, eller snarare:

 

Vad är frihet? Är vi fria människor?

 

Frihet är kanske en av de främsta visioner vi människor söker eftersträva och uppnå. Från den tidigaste konceptualiseringen av frihetsbegreppet vi finner i det antika Indien, genom de grekiska filosoferna ända upp till upplysningen och kontemporär filosofi är begreppet frihet något som stötts och blötts om och om igen med en mängd olika tolkningar.

 

Min första tanke om begreppets definition lyder: frihet att få vara människor på ett sätt som inte innebär fara för våra liv, frihet att uttrycka och tro på vad vi vill utan påtryckningar och tvång utifrån.

 

Detta är EN definition och den är viktig om vi skall kunna leva sida vid sida med varandra, men den är inte i närheten tillräcklig. Frihet är också något som måste tillåtas uppstå i djupet av varje människas hjärta så att vi kan göra upp med det som verkligen tvingar oss – och det är rädslan. 

 

För är det inte så att det i grund och botten är människans rädsla som separerar henne från ett fullkomligt liv?

 

Utifrån min personliga övertygelse definierar jag rädsla som det som separerar mig från Gud så att jag glömmer vem Gud är och vem Han säger att jag är, och vilka gåvor jag har välsignats med. Och när jag separeras från Gud, Han som vet vem jag är, kommer jag också separeras från min nästa – som därför blir ”den okända”. Och som vi alla vet finns det ingenting som människan är så rädd för som ”den eller det hon inte känner”.

 

Kan det vara så att rädslan har sin upprinnelse i att vi inte har fullkomlig kontroll över vår tillvaro, över våra egna liv och över andras? 

 

Men full kontroll är heller ingen garanti för att rädslan ger med sig, snarare tvärtom om vi tar oss en titt på situationen i världen – i de länder och kulturer (kanske t.o.m. vår egen) där rädslan får diktera villkoren. Rädsla för oliktänkande, rädsla för åsikter som inte stämmer överens med de rådande, rädsla för människors längtan efter uppriktig relation. Det är rädsla för att mista sin makt över människor. Därför är rädslan fantastiskt skicklig på en enda sak – och det är att undanhålla sanningen. Sanningen som visar oss vad det innebär att vara människa och vilka skyldigheter vi har varandra, vilken roll vi har i världen. 

Jag vill därför påstå att rädslan är djupt förbunden med illusionen av en specifik typ av makt. Absolut makt över andra människor och människans absoluta makt över sig själv.

 

Och det är här jag tänker att sanningens profeter träder in. Människor som är kallade av Gud att predika den sanna mänskligheten för världen – den mänsklighet som kastar av sig rädslan och blir vad hon är skapad till att vara – fri.

Johannes var en sådan. Han hade blivit kallad av Gud för att utföra ett heligt uppdrag: att förbereda folket för den som skulle komma. Johannes sänds alltså av Gud tillbaka till det folk Gud en gång kallat, med vilken han slutit sitt förbund för att påminna dem om Guds vägar. Folket som skulle vara världens ljus hade separerats från varandra men framförallt separerats från Gud och Hans avsikter. Denna separation har sin grund i rädslan och jag kan inte låta bli att citera Jesaja 42:7.

 

”Du skall öppna de blindas ögon och befria de fångna ur fängelset, ur fängelsehålan dem som sitter i mörkret.”  

 

Detta är Johannes profetiska uppdrag, att förbereda människor att göra upp med sin rädsla som gör dem blinda för Guds vägar. Att påminna dem om att de en gång kallades av Den Högste för att vara ett ljus och att deras frälsning – den som ska befria dem ur rädslans fängelse – är på väg. Han kommer, han som skall ta på sig kallelsen att vara det ljus som leder fången ur den mörka hålan. Och med hans ankomst kommer en ny tid, en tid där människan kan kasta av sig den fruktansvärda börda rädslan faktiskt är, den som leder människan bort från Gud, den som leder henne bort från sin nästa, den som leder henne att tro att hon kan frälsa sig själv bara hon gör si eller så. Och Jesus, när han predikade, sa det så enkelt, men så viktigt för mig att höra i Johannesevangeliet 8:32. Han säger det lika tydligt idag som han sade det då: ”Sanningen skall göra er fria.”

 

Och sanningen är den, att nu finns det ingen anledning att vara rädd – precis som ängeln hälsar herdarna den natten Jesus föddes med ”Var inte rädda” och precis som ängeln hälsar kvinnorna när de går in i den tomma graven ”Var inte förskräckta” är budskapet till den som tror att: Nu är det tid att trycka undan rädslan, nu är det tid att lägga undan allt det den som gör anspråk på så mycket i och med våra liv – nu är frälsningen här och rädslan har ingen makt över den. 

 

Så vilken roll spelar rädslan i mitt liv, måste jag fråga mig.  

 

Kanske något vi alla måste fråga oss. Kan jag ha den frihet Jesus predikar om jag låter rädslan bestämma över mig? Kan jag tala om min nästa som ”min nästa” när jag i själva verket misstänker honom eller henne? Eller vågar jag tro på att Jesus kommit just för den avsikten – att befria mig från rädslans välde över mitt liv genom sin död och uppståndelse? Att göra mig fri. Fri från otillräcklighetens bördor, fri från självrättfärdighet, fri från illusion om vem jag tror mig vara – fri från allt det min rädsla vill säga vem jag och andra människor är.  

 

Att göra upp med rädslan för att träda in i frihet kräver mod och tro. Mod och tro att se min nästa i främlingen. Mod och tro att rannsaka mig själv och min egen fromhet. Mod och tro att ta emot Guds gåva genom Jesus. Mod och tro att höra Johannes Döparens profetiska ord och påminnas om Guds vägar.

 Då vill jag avslutningsvis stämma in i Sakarias profetiska ord som kan läsas i Luk. 1:68: ”Välsignad är Herren, Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet”.