Begreppet frihet intresserar mig uppenbarligen en del för tillfället. Vart jag än vänder mig i allmänna debatter tycker jag mig höra begrepp som ”frihet” och ”jämlikhet” kastas om vartannat. Dessa begrepp tycks vara några av de främsta värden – ja för att inte säga dygder – vi faktiskt uppskattar. Men VAD är det vi uppskattar med dessa begrepp? För att göra saken tydligare: hur kommer det sig att det verkar råda en allmän uppfattning om att dessa begrepp är självtolkande?
Om man ska ge sig på en politisk karriär bör man ta utgångspunkten för sitt arbete utifrån det som främjar folkets frihet OCH jämlikhet. Och det låter ju fint, men jag vill därför understryka vad det var jag skrev ovan. Om vi talar om frihet vilken inte är självtolkande , vilken eller vad för slags frihet är det vi då förutsätter? Och om vi pratar om jämlikhet som inte heller är självtolkande, vilken eller vad för slags jämlikhet är det vi pratar om? Var och hur förankrar vi dessa begrepp? Vem eller vad ställer upp och kvalificerar frihet och jämlikhet? Och varför? Det torde vara en truism i grundläggande politisk teori att de båda begreppen i grund och botten inte är kompatibla – kanske är de snarare varandras motsatser. Låt oss titta lite närmare på det.
Det ter sig som så att vi i dagens moderna samhälle slår vakt om vår individualitet vilken vi definierar vara en av frukterna av just vår frihet. Friheten att vara sin egen oberoende inflytande utifrån. Friheten att leva sitt liv efter egna önskningar, drömmar och mål. Samtidigt vill vi ju att alla andra ska ha samma möjligheter till frihet som oss själva och njuta av samma rättigheter. Därmed önskan om ett jämlikt samhälle.
Men nu uppstår det ett litet problem. Jämlikhet, om det överhuvudtaget ska bli tal om någon betydelsefull, kräver att jag avstår något från min frihet. Detta eftersom människor har olika förutsättningar, redskap och möjligheter att utnyttja sin frihet. Dvs. vi kan inte eftersträva jämlikhet om vi inte vid något tillfälle, någonstans gör avkall på en eller fler aspekter av vår frihet. Men om vi förväntas göra avkall på frihet, då kan vi väl inte hävda lika övertygande att vi har den kvar? Eller?
Jag upplever det som om att själva principen ”frihet och jämlikhet” är fullkomligt begripligt rent formellt, men som något obskyrt och oförenligt i praktiken, åtminstonde om dessa begrepp betraktas vara självtolkande. För hur skulle detta faktiskt se ut? Jag föreställer mig ett samhälle där ett antal individer är bundna till ändlösa förhandlingar om att garantera varandra den största formen av ”säkerhet” samtidigt som man är ointresserad att låta besluten påverka sin egen personliga frihet. Vad gör detta med relationen mellan stat och samhälle? Finns det en mening att ställa frågor om samhällets gemensamma strävan? Nej, det tycks inte så. För hur skulle ett samhälle kunna ha en gemensam strävan, som i sin tur måste grunda sig på något av en jämlik basis, när man är ointresserad att offra något av sin frihet?
Vad tycker ni?
Jacob 